ska de va så? att sången äntligen är slut?
men äntligen är ju inte mitt ord, en del av mig kanske.
min syster sa nyss att allt händer för en orsak & att jag kommer
förstå det senare. men jag kämpa, jag ge upp, jag ställde mig upp & ag föll ihop.

någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.
jag glömde bort mina principer, jag tänjde på allt.. för ingenting.
trivs jag? ja vet inte, gävle har aldrig kännts större, främmande.

när jag är 30 kommrt jag undra vad orsaken var för att jag
skulle gå & må dåligt. då kan ni påminna mig att fråga min syster.

right?